15 okt. 2017

Några saker som har hänt sedan sist (modeller, satellitmätningar)

Här är några intressanta saker som vi tyvärr inte har hunnit skriva om tidigare.

Modeller mot observationer
Zeke Hausfather (bl a BEST)  har sammanställt hur ett antal globala temperaturprojektioner har stått sig i förhållande till observationer. Sammanställningen innehåller många grafer, men det viktigaste sammanfattas i den här tabellen:
Med andra ord, en del modeller har överskattat uppvärmningen och en del har underskattat den. Äldre modeller ger större skillnader, vilket både kan bero på att de är mindre korrekta och att de helt enkelt projicerar över en längre tidsperiod. Å andra sidan, ju längre tidsperiod ju mindre påverkar kortsiktiga variationer.

Klimatforskaren Ed Hawkins med bloggen Climate Lab Book skriver ofta initierat om modeller och observationer. Här tittar han på en ny artikel i Nature (Medhaug et al) som jämför den senaste generation modeller (CMIP5) med observationer. Han diskuterar också ett antal felkällor, bl a skillnader i "forcings" mellan modeller och observationer, och hur jämförelsen görs (t ex att lufttemperaturer över havsytan i modellerna jämförs med temperaturer i havsytan i observationerna). Om man korrigerar för dessa felkällor så blir jämförelsen så här (figur från Medhaug et al):


Satellitdata - temperaturer
Remote Sensor Systems (RSS) släppte version 4.0 av sin temperaturserie för lägre troposfären i sommar. Den nya versionen korrigerar för fel som beror på när på dygnet mätningar sker vid en given punkt. Detta ger en högre global temperaturtrend jämfört med version 3.3 (övre panelen i figuren nedan). Tittar man bara på tropikerna så blir det också en ökning, om än något mindre (nedre panelen).

Den nya versionen av RSS TLT presenteras också i en artikel i Journal of Climate.

Satellitdata - havsnivån
Samtidigt har ett antal studier visat på hur fel i äldre satellitmätningar tidigare lett till en överskattning av hur fort havsytan steg under 1990- och tidiga 2000-talen. Dessa fel skapade en bild av att havsytan steg minst lika fort under 1990-talet som den gör nu. Efter korrigeringar så framträder i stället en bild där havsytestigningen har accelererat under hela satellit-eran (dvs sedan 1993). Bilden nedan är från Chen, X. et al. i Nature Climate Change, och visar den uppskattade stigningstakten. ("Steric sea level" handlar om värmeutvidgning och förändrad salthalt).



5 juni 2017

John Oliver om Trump och Paris-överenskommelsen

Så här kommenterar John Oliver (Last Week Tonight) Trumps och USAs avhopp från Paris-överenskommelsen.

För den som vill läsa mer om alla felaktigheter i Trumps tal i Vita Husets rosenträdgård förra veckan:

3 juni 2017

Om ett stort ansvar och en mycket liten man

Klimatfrågan handlar i grunden om att ta ansvar: ett ansvar för vilken värld vi lämnar över till våra barn och generationerna som följer efter dem. Någon* sade en gång att vi bör försöka lämna världen i ett något bättre skick än vad vi fann den i. Det är kanske inte alltid vi kan göra det, men vi bör åtminstone försöka undvika att göra världen betydlig sämre. Hur vi förhåller oss till detta ansvar är en av de saker som definierar oss som människor.


CREDIT: NETTE WILLIS/AFP/GETTY IMAGES
Den globala temperaturen (mark- och havsytan) fortsätter att stiga. 2014, 2015, 2016 var alla rekordår enligt NASA.

Också haven blir allt varmare.
Havsisen vid Arktis krymper allt mer.
Atmosfärens koldioxidhalt fortsätter att stiga. I mitten av maj gick den rent av över 410 ppm. Det är sannolikt första gången i mänsklighetens historia som detta har hänt.
Tyvärr är ansvar ingenting som USAs 45:e president förstår sig på, och än mindre något som han förmår ta. Donald Trump har alltid levt ett helt igenom själviskt liv. Som affärsman har han utnyttjat och svindlat människor, alltifrån hantverkare som lurats på sin betalning till studenterna på Trump University. Han har skrutit om hur han har använt konkurslagarna för att dumpa över kostnaderna för sina egna misslyckanden på andra.  Han började sin politiska karriär som frontfigur för den rasistiska birther-rörelsen, och när han slutligen erkände att Obama faktiskt var född i Amerika så skyllde han det hela på Hillary Clinton. Han är en "bullshitter" som ofta inte ens verkar bry sig om huruvida det han säger är sant eller falskt. Han blev president genom att vädja till människors sämsta sidor, och vann valet (om än med nästan 3 miljoner färre röster än motståndaren) mycket tack vare rösterna från rasister, kvinnohatare, homofober, vapentokar och religiösa fanatiker. Mentalt verkar han ha slutat utvecklas någon gång i tidig barndom - han är självcentrerad, impulsiv, ytlig, snarstucken, hämndgirig och obildbar, och i grunden väldigt osäker och med ett outsläckligt behov av självhävdelse på andras bekostnad.

Det var därför ingen större överraskning när Trump för ett par dagar sedan tog det fullständigt ansvarslösa beslutet att USA ska lämna Paris-överenskommelsen. Under sitt tal i Vita Husets rosenträdgård när han tillkännagav detta radade Trump upp lögn efter lögn. Det är dock tveksamt om han själv visste att det var lögner, eftersom Trump sannolikt är lika okunnig om vad Paris-överenskommelsen går ut på som han är om t ex klimatvetenskapen eller den amerikanska författningen.

Så vad innebär det här för klimatet? För USA innebär det att klimatarbetet kommer att försinkas på federal nivå tills en mer ansvarsfull och vuxen president tillträder, förhoppningsvis år 2021. Å andra sidan har flera delstater som Kalifornien och New York och fler än 150 amerikanska städer redan uttalat att de tänker fortsätta att arbeta på att uppfylla överenskommelsen.  Många stora företag som General Electric, Microsoft och Apple uttalar också sitt stöd för överenskommelsen (bland de som är glada över Trumps beslut hittar vi å andra sidan Peabody Energy). Och världens andra stora ekonomier som EU, Kina, Japan och Indien tänker fortsätta göra sitt enligt överenskommelsen. Indiens premiärminister säger att det vore en "moraliskt kriminell handling" att svika i klimatfrågan. Förhoppningsvis kommer världens övriga länder också att stanna kvar.

För USA betyder utträdet kanske framför allt att landet ytterligare ökar avståndet till långvariga allierade, och att det alltmer kommer att ses som opålitligt och själviskt. Carl Bildt skriver i WP idag att "Amerika först" skall i praktiken ersättas med "Amerika för sig självt."  "Slutledningen var tydlig", skriver Bildt om Trumps tal, "länder som tidigare beskrevs som allierade med USA ses nu som ett mörkt hot. Paris-klimatöverenskommelsen beskrevs som bara ännu en del av en bredare konspiration mot USA, bedriven främst av länder som traditionellt har setts som allierade". 

Det är inte så vi löser framtidens globala utmaningar. Trumps förvridna psykopatologi (och hans republikanska medlöpares) är ett allvarligt hot mot världen, vare sig det gäller klimatet eller andra miljöfrågor, handel, fred, hälsofrågor, flyktingar eller terrorism.

* "Try and leave this world a little better than you found it, and when your turn comes to die, you can die happy in feeling that at any rate, you have not wasted your time but have done your best."
Robert Baden-Powell

19 maj 2017

Stephen Schneider felciterad igen

År 1989 intervjuades nu bortgångna klimatforskaren Stephen Schneider i tidskriften Discover. Han beklagade svårigheterna  med att kommunicera komplexa vetenskapliga frågeställningar med potentiellt allvarliga konsekvenser i ett medialandskap där det är klatschiga rubriker och korta inslag som gäller:
"On the one hand, as scientists we are ethically bound to the scientific method, in effect promising to tell the truth, the whole truth, and nothing but — which means that we must include all the doubts, the caveats, the ifs, ands, and buts. On the other hand, we are not just scientists but human beings as well. And like most people we'd like to see the world a better place, which in this context translates into our working to reduce the risk of potentially disastrous climatic change. To do that we need to get some broadbased support, to capture the public's imagination. That, of course, entails getting loads of media coverage. So we have to offer up scary scenarios, make simplified, dramatic statements, and make little mention of any doubts we might have. This 'double ethical bind' we frequently find ourselves in cannot be solved by any formula. Each of us has to decide what the right balance is between being effective and being honest. I hope that means being both."
Vi har redan skrivit om det här citatet minst två gånger tidigare (2011, 2014), eftersom klimatförvillare älskar att missbruka det. Ofta återges det i kraftigt nedklippt form. Till exempel, i dag på bloggen "Klimatupplysningen (sic!)" så citerar Gösta Pettersson Schneider så här:
To capture the public’s imagination … we have to offer up scary scenarios, make simplified dramatic statements and make little mention of any doubts we might have. Each of us has to decide what is the right balance between being effective and being honest.
Lägg märket till att Pettersson utelämnar viktiga bitar, som den sista meningen: "I hope that means being both."  Pettersson ger sedan Pettersson sin egen tvivelaktiga tolkning av vad Schneider menade:
Schneider har hävdat att det avkortade citatet ovan tagits ur sitt sammanhang och därför ger en missvisande bild av hans åsikter. Hans oavkortade uttalande klargör sammanhanget: Schneider vet att han som vetenskapsman är etiskt förpliktigad att vara ärlig, dvs. att med hans egna ord säga ”the truth, the whole truth, and nothing but the truth”. Men han känner sig också etiskt förpliktigad att agitera enligt sin alarmistiska övertygelse för att befria världen från ett katastrofhot. Det är detta etiska dilemma Schneider anser att envar forskare har rätt att lösa enligt eget skön genom att inte skilja tro från vetande, utan söka vinna gehör för sin trosövertygelse genom en oärlig framställning av de vetenskapliga rön som gjorts.
 Men detta är inte vad Schneider menade. Hur vet vi det? Han skrev själv ett klargörande i ett nyhetsbrev från The American Physical Society (se sidan 5 i brevet):
"Vested interests have repeatedly claimed I advocate exaggerating threats. Their “evidence” comes from partially quoting my Discover interview, almost always – like Simon – omitting the last line and the phrase “double ethical bind.” They also omit my solutions to the double ethical bind: (1) use metaphors that succinctly convey both urgency and uncertainty (pg. xi of Ref. 3) and (2) produce an inventory of written products from editorials to articles to books, so that those who want to know more about an author’s views on both the caveats and the risks have a hierarchy of detailed written sources to which they can turn. What I was telling the Discover interviewer, of course, was my disdain for a soundbite-communications process that imposes the double ethical bind on all who venture into the popular media. To twist my openly stated and serious objections to the soundbite process into some kind of advocacy of exaggeration is a clear distortion. Moreover, not only do I disapprove of the “ends justify the means” philosophy of which I am accused, but, in fact have actively campaigned against it in myriad speeches and writings. Instead, I repeatedly advocate that scientists explicitly warn their audiences that “what to do” is a value choice as opposed to “what can happen” and “what are the odds,” which are scientific issues (e.g. p. 213 of Ref. 3). I also urge that scientists, when they offer probabilities, work hard to distinguish which are objective and which are subjective, as well as what is the scientific basis for any probability offered. For such reasons I was honored to receive, in 1991, the AAAS/Westinghouse Award for the Public Understanding of Science."
 Schneider argumenterar alltså inte för att forskare ska vara oärliga när de talar med media.

De klimatförvillare som missbrukar Schneiders citat är däremot oärliga, eller möjligen så sprider de ovetandes vidare någon annans förvanskningar. Det finns en kärna av sanning i och med att orden faktiskt kommer från Schneider, men sedan klipper och vinklar man för att ge intryck av att Schneider menade något helt annat och värre än vad han egentligen gjorde. Man kan säga att klimatförvillare ställs inför följande avvägning:
"Å ena sidan vill vi förvilla om klimatvetenskapen, smutskasta klimatforskare och sprida konspirationsteorier så mycket vi bara kan. Å andra sidan får vi inte verka alltför tokiga  eller rabiata eller vara alltför lätta att avslöja. Detta är ett oetiskt dilemma och vi måste var och en bestämma var balansen ligger mellan att förvilla och att upprätthålla ett sken av trovärdighet. Man hoppas att det går att göra båda. "
Jag tycker att Gösta har lyckats med att göra båda sakerna i sitt inlägg.

1 maj 2017

Klimatskifte i Arktis: varmare, våtare, ostadigare

Det arktiska klimatet håller på att bli varmare, våtare och ostadigare. Det säger Arktiska rådet i en sammanfattning (Summary for policymakers) av deras rapport Snow, Water, Ice and Permafrost in the Arctic (SWIPA 2017). Den fullständiga rapporten kommer ut senare i sommar.

Här är en video med några av de bidragande forskarna.



Norra ishavet kan bli i stort sett isfritt under sommaren om bara tjugo år, rapporterar man. Samtidigt smälter även inlandsisarna vid både Arktis och Antarktis, och nya rön om smältprocesserna tyder på att avsmältningen kommer att gå fortare än vad man tidigare bedömt. Därför kommer havsytan att stiga fortare än enligt IPCCs lägre projektioner. Man rapporterar också att Arktis förändrade klimat kan komma att  påverka vädermönster längre söderut.

Vi kan göra mycket för att minska uppvärmningen och dess effekter. Men även då kommer vi inte att se en återgång till Arktis "gamla" klimat under det här århundradet. Det har redan gått för långt för det.

Den här bilden som jag har klippt ut från rapporten ger en bra översikt av de förändringar som pågår och vart de troligen leder (klicka på bilden för att förstora den). Tyvärr är en del av texterna i bilden inte alltid så lättlästa, men så var det i redan i originalbilden. Därför har jag sammanfattat texterna under bilden.


Idag ser vi:

  • Varmare atmosfär
  • Smältande glaciärer
  • Smältande istäcken
  • Minskande utbredning av snötäcken och allt kortare snösäsong.
  • Tinande permafrost
  • Förändringar i vegetation och ekosystem (på land)
  • Ökad risk för kusterosion
  • Ökat inflöde av sötvatten och näringsämnen till havet
  • Minskande utbredning av havsis och tunnare havsis
  • Förändringar i ekosystem (i havet)
  • Varmare hav
I mitten av det här seklet förväntas:

  • Varmare och fuktigare luft, och förändrade vindmönster
  • Mindre glaciärer och istäcken
  • Mer metanutsläpp från tinande permafrost
  • Mindre utbredning av snötäcken och kortare snösäsong
  • Mindre utbredning av permafrost nära markytan
  • Varmare, våtare miljö med mer regn
  • Väldigt lite havsis under sommaren
  • Varmare och sötare havsvatten, förändringar i havsströmmar.

22 apr. 2017

Lite inspiration inför dagens March for Science - Neil deGrasse Tyson om "Science in America"

Idag är det March for Science i Stockholm, Göteborg, Luleå, Umeå och Uppsala. Kom dit om du har möjlighet och tycker det är viktgt. Här är lite inspiration.

21 apr. 2017

Dags för "March for Science" - men glöm inte vad vetenskap är


Imorgon går March for Science av stapeln runt världen, så även i Stockholm. I Sverige blir det manifestationer i Stockholm, Göteborg, Luleå, Umeå och Uppsala. Orsaken är från början den tilltagande antivetenskapligheten i världen, inte minst i USA:s högsta ledning, men det hela har utvecklats till en generell manifestation för vetenskapen.
Vetenskap är att ställa frågor och testa dem. Det är att tänka logiskt, metodiskt, öppet och nyfiket. Detta gäller alla vetenskapsområden: natur-, ingenjörs- och samhällsvetenskap, teknik, medicin, humaniora och matematik.
Vetenskap är inte bara för forskare. Vetenskap är en viktig del i det som utvecklar vår värld och berör därför oss alla.
Genom historien har vetenskapliga framsteg ifrågasatts när de har utmanat rådande sanningar. Diskussionerna kring vetenskap är en viktig del av det demokratiska samtalet. I tider då faktaresistens, "alternativa fakta" och falska nyheter alltmer konkurrerar med evidensbaserad kunskap och ett vetenskapligt förhållningssätt om uppmärksamheten är det dags att höja rösterna.
Vi tar ställning för forskningen och vill visa vad som gör vetenskapen unik som kunskapskälla, lyfta fram vikten av källkritik och acceptans för oliktänkande och ifrågasättande.
Flera har påpekat risken att en sådan här manifestation kapas för politiska ändamål och det har förekommit en del tecken på detta i USA. Desto viktigare att vi som kommer dit manifesterar just för vetenskapen och kommer ihåg vetenskapens gränser - vetenskap kan inte avgöra normativa frågor (däremot kan man förstås mäta effekter av normativa ställningstaganden, men det är något helt annat). Christian Azar har skrivit en oerhört bra artikel om detta i dagens DN. Här är ett utdrag, men läs för Guds (eller kanske främst för din egen) skull hela artikeln.
Vetenskaplig kunskap om klimatet ifrågasätts av allt fler ledande politiker och tjänstemän i USA. President Trumps påståenden att klimatförändringarna är en bluff och att de har hittats på av Kina är bara ett av många häpnadsväckande exempel.
Den här utvecklingen är allvarlig. Vi behöver vetenskaplig kunskap för att kunna fatta kloka beslut kring klimatet. Politiker och andra som medvetet ljuger eller skapar förvirring kring vad man vet och inte vet när det gäller klimatfrågan förtjänar all kritik och inget förtroende.
DN:s vetenskapsreporter Maria Gunther Axelsson har beskrivit det här väl i en krönika (26/12 2016). Men det finns ett påstående i artikeln som är problematiskt. Hon skriver att ”vi till varje pris måste komma ifrån att klimatet blivit en politisk fråga”. Rubriken till artikeln lyder: ”Låt vetenskapen gå före politiken”.
Den här typen av argumentation hörs ibland i klimatdebatten. Det sägs att ”vetenskapen kräver att vi minskar utsläppen” eller olika varianter på det temat. Det kanske oftast är politiker eller miljöengagerade medborgare som råkar uttrycka sig så, men det hörs ibland även från vetenskapsmän.
Här håller jag inte med. Vetenskapen kan nämligen inte säga vad vi bör göra åt klimatfrågan. Anledningen till att så är fallet är att vetenskap, den vetenskapliga metoden, erbjuder ett metodiskt sätt att få fram kunskap kring hur världen är beskaffad. Det handlar om att försöka ta reda på vad som är sant eller falskt.
Men vad vi bör göra åt världen är en normativ fråga, och om normativa frågor kan man tycka olika. Det finns alltså inga vetenskapliga objektiva svar på frågan om vad vi bör göra åt klimatet, lika lite som det finns några sådana svar vad vi borde göra åt Syrien, kärnkraft, flyktingkrisen och så vidare. För att svara på dessa frågor krävs värderingar och riskbedömningar.
Klimatfrågan är sålunda en fråga för både vetenskapen (för att förstå vilka konsekvenser våra utsläpp kan få) och politiken (för att bestämma mål och åtgärder). Vetenskapen behövs naturligtvis också för att uppskatta hur mycket koldioxid vi kan släppa ut för att nå ett givet temperaturmål. Men att klimatfrågan är en politisk fråga kan man alltså inte komma runt.
Det här är viktigt av flera skäl.
För det första. Vetenskap och kunskap är av stor betydelse i våra alltmer komplexa samhällen. Det är således viktigt att förtroendet för den vetenskapliga metoden att få kunskap upprätthålls. Men om vi hävdar att vetenskapen också kan bestämma vad vi bör göra åt svåra normativa frågor är risken att vi långsamt undergräver förtroendet för vetenskapen som kunskapskälla (eftersom vi då medvetet skulle överdriva vad vetenskapen verkligen kan svara på). Det vore olyckligt i dessa dagar då så många andra vill just relativisera fakta och vetenskaplig kunskap.
Läs resten av artikeln här. Kom och manifestera för vetenskapen.